Sociala förhållanden och olika energikällor. Det må vara en sak för det egna bolaget, men när det kommer till underleverantörer och slutkunder blir uppgiften att rapportera ett totalt avtryck krångligare. Hur långt behöver man gå? FAR har frågat experten Johan Henningsson.
Johan Henningsson har en lång bakgrund inom både finans och hållbarhet. Karriären har slingrat sig från optionshandlare under 90-talet till tolv år som hållbarhetschef på Svensk exportkredit. Ungefär vid tiden då UN Global Compact kom insåg han den enorma påverkan hållbarhetsrapportering skulle ha på både svenska och internationella bolag, och valde att doktorera inom hållbar finans. Sedan dess är det i skärningspunkten mellan just de två fälten han rör sig – numer som konsult som hjälper företag med sina olika omställningsresor mot en hållbar framtid.
– Det alla ganska tidigt förstod var att det skulle vara omöjligt att få företag att frivilligt gå emot att bli koldioxidneutrala, miljövänliga och socialt hållbara. Därför tog man vägen genom finanssektorn och fick i stället banker och andra investerare att börja ställa kraven, berättar Johan Henningsson.
Hållbarhetsredovisning historiskt och fram till idag har till stor del baserats på frivillighet och bolagens egna intressen att definiera sina hållbarhetsfrågor, men mycket har hänt – och håller på att hända.
– Det går oerhört fort nu, och det av den enkla anledningen att det måste gå fort, vi har inte mer tid på oss.
Var börjar och slutar ansvaret?
Behöver man då grotta ner sig i vad den minsta lilla pryl i värdekedjan kommer ifrån? Hur den har tillverkats, med vilken energimix och under vilka sociala förutsättningar? Det korta svaret är ja.
– Du kan inte ha kontroll och total insyn i de aktörer som ligger fyra led bort, och generellt har du större ansvar ju mer kontroll du har. John Ruggie tog fram FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter och menade att ”you should know and show”, och det sammanfattar egentligen allt. Du måste veta vad som händer i din värdekedja och visa det, men du behöver inte ha koll på allt i morgon, du kommer att ha ett par år på dig.
Däremot gäller det att sätta i gång och få kontroll – framför allt på vad det finns för risker kopplade till din värdekedja, menar Johan Henningsson.
– Det är helt okej att ha risker, det är även FN väldigt tydliga med. Skulle, som ett extremfall, ett brott mot mänskliga rättigheter begås i din värdekedja så vill ingen att du bara går därifrån, utan att du är med och bidrar till en förändring, till att det inte kan hända igen. På samma sätt behöver vi med västerländskt kapital och hållbar bolagsstyrning komma in i till exempel Indien och hjälpa dem att ställa om sin energiproduktion och inte bara titta åt ett annat håll så fort vi hör ordet kol.
Lika mycket en fråga om strategi som att göra rätt
I slutändan är det här en fråga om konkurrens och strategiska beslut snarare än en fråga om regelefterlevnad.
– I den verklighet vi befinner oss i kan bankerna och investerarna de här frågorna – och de kräver reviderad data och analyser som bygger på scenarier. Hur kommer klimatförändringarna att påverka er verksamhet och vilket avtryck lämnar er produkt efter er från start till slut? När allt detta kvantifieras blir det enkla beslut om vart kapitalet ska strömma och då ligger det i ert intresse att ha kontroll och arbeta aktivt med frågorna.
Om vi blickar framåt – vilka förändringar ser du kring hållbarhetsredovisning?
– Det kommer generellt att bli mycket tråkigare, mindre text och tolkningar och mer data i standardiserade format. Hållbarhetsredovisningen kommer att fokusera betydligt mer på strategiska frågor, revideras på samma nivå som den finansiella rapporteringen och bli en del av förvaltningsberättelsen. Det många inte tänker på är att det här inte bara händer inom EU. Samma sak håller på att ske över hela världen, inte minst inom IFRS där man har plockat fram liknande principbaserade regleringar, och det tycker jag egentligen är bättre. Inom EU kan det bli lite väl byråkratiskt.
