Tove Nilstun, grundare och CPO på Emission Twin i en krönika för Ekonomisverige.
För att styra affären behöver industriföretag förstå utsläppen på produktnivå. När klimatdata kopplas till marginaler, volymer och leverantörsrisker blir de ett underlag för bättre beslut om inköp, försäljning och företagets motståndskraft.
Ingen CFO skulle styra ett industribolag enbart utifrån resultaträkningen. Den visar hur året gick, men beslut om prissättning, sortiment och inköp kräver produktkalkyler och täckningsbidrag per artikel. Klimatarbetet har i dag bara sin resultaträkning. Utsläppen redovisas på företagsnivå, sorterade i de kategorier som ESRS och GHG Protocol föreskriver. Det räcker för att uppfylla rapporteringskraven, men för att styra affären behövs klimatdatas motsvarighet till produktkalkylen.
En förenkling som står i vägen
Marknaden har byggt en hel kategori av verktyg kring en förenkling som fungerar för rapportering, men som aktivt hindrar styrning. Leverantörer grupperas i tiers, uppströms och nedströms. Men en och samma leverantör kan stå för både en kritisk insatsvara till er mest lönsamma produkt och en komponent som knappt märks i resultatet, tillverkade i olika fabriker i olika delar av världen. När allt summeras till en post per leverantör eller kategori försvinner just den information som behövs för att veta var ni ska agera.
Samma data, flera dimensioner
I ekonomisystemet är det här problemet löst. Kostnaderna bokförs per konto och kostnadsställe, och fördelas sedan ut på kostnadsbärarna, alltså produkterna för många bolag. Därför hänger resultaträkningen och produktkalkylen ihop.
Klimatdata behöver samma uppbyggnad. Jag har arbetat länge med digitala tvillingar av värdekedjor, och det är precis vad de gör: produkter, komponenter, material, leverantörer och geografier hålls samman i en och samma modell. Företagsnivåns siffra blir en summering av verkligheten, och varje post går att följa ner till den produkt, det material och den fabrik där utsläppen uppstår. Då kan klimatdata läggas bredvid det ekonomifunktionen redan styr på: omsättning, marginal och volym.
Resiliens börjar i produktportföljen
Resiliens i värdekedjan diskuteras i många ledningsgrupper just nu. Frågan är var man ska börja. På leverantörsnivå är det svårt att urskilja riskerna, och prioriteringen blir en blandning av magkänsla och fakturavolym. På produktnivå går det däremot att räkna på.
Ta en av era mest lönsamma produkter, som innehåller en metall som bryts i en geopolitiskt instabil region. I inköpsstatistiken försvinner metallen, men utifrån produktperspektivet syns en affärsrisk med en region, en volym och ett täckningsbidrag. Då går det att ställa rätt frågor. Hur påverkas marginalen om metallen köps från en annan region? Vad händer med kvalitet, leveranssäkerhet och utsläpp? Finns det en cirkulär lösning som tar bort beroendet?
En tillverkare av borrverktyg har redan svarat på den sista frågan. Verktygen innehåller en metall som bara bryts på ett fåtal platser i världen, så företaget köper tillbaka uttjänta verktyg från kunderna och återvinner metallen till nya verktyg. Råvaran säkras, materialkostnaden sjunker och kundrelationen stärks. Och klimatnyttan kommer som en bonus för båda parter.
Produktdata blir underlag för kundens scope 3
Klimatberäkningar på produktnivå har också ett direkt värde i försäljningen. Det följer av hur klimatredovisningen fungerar. Era produkter är en del av era kunders scope 3. För att kunna visa att utsläppen från inköpta varor faktiskt minskar behöver en kund med klimatmål enligt SBTi data från leverantörerna för de produkter som köps in. Med schabloner syns ingen förbättring, hur mycket leverantören än gör. Den som kan leverera verifierbar klimatdata per produkt hjälper alltså kunden att nå sitt mål. Det väger allt tyngre i upphandlingar.
Får ni redan i dag förfrågningar om klimatdata på produktnivå? Då har era kunder börjat räkna på er produkter. Om inte, fråga inköpschefen hos er största kund hur företaget ska nå sitt mål för scope 3 utan data från leverantörerna.
I ett industribolag är produktkalkylen ett självklart styrverktyg, även när den bygger på uppskattningar. Jag tror att klimatdata inom några år kommer att ha samma ställning. Frågan för CFO:er och hållbarhetschefer är var framtidens affärer finns. Svaret börjar i produkterna.
