Sara Lissdaniels, hållbarhetsspecialist på FAR i en krönika för Ekonomisverige.
Vad händer med hållbarhetsrapporteringen när allt färre företag omfattas av lagkrav? I en krönika resonerar Sara Lissdaniels, hållbarhetsspecialist på FAR, om varför frivillig rapportering kräver aktiva val och tydliga syften. När fokus flyttas från regelefterlevnad till värdeskapande blir frågan inte vad företaget måste rapportera – utan vad det vill uppnå med rapporteringen.
Hållbarhetsrapporteringen har blivit allt mer reglerad de senaste åren. Tanken har varit att fler företag, fler datapunkter och tydligare struktur skulle ge bättre tillgång till beslutsrelevant information och därmed styra mer kapital till hållbara verksamheter. Samtidigt har kraven kritiserats för att vara alltför betungande, vilket har lett till att EU genomfört ett Omnibus-paket som kraftigt minskar antalet företag som omfattas av obligatoriska krav. Tröskelvärdena höjs och i Sverige föreslås en implementering på miniminivå. I praktiken innebär det att de flesta företag inte längre behöver hållbarhetsrapportera enligt CSRD.
Samtidigt vet många att rapporteringen kan ge en mer strukturerad analys och hjälpa företag att fokusera sitt hållbarhetsarbete. Behovet av hållbarhetsinformation har inte heller försvunnit. Investerare, banker, kunder och medarbetare efterfrågar fortfarande relevant och jämförbar information. Det finns därför ett tydligt intresse för att fortsätta rapportera hållbarhetsinformation frivilligt.
Frivilligt betyder inte valfritt
EU‑kommissionen har nu publicerat förslag till både förenklade ESRS och en frivillig standard för företag utanför CSRD. För företag som vill fortsätta rapportera hållbarhetsinformation kan ett ramverk vara ett värdefullt stöd, eftersom det ger struktur och en gemensam utgångspunkt. Samtidigt är den frivilliga standarden främst tänkt som ett grundläggande skydd för företag utanför CSRD och ger därför mer begränsat stöd för företag som vill använda rapporteringen som ett strategiskt verktyg. För sådana företag kan det i stället vara relevant att överväga om rapportering enligt förenklade ESRS bättre svarar mot behoven. De förenklade ESRS föreslås innehålla färre datapunkter, enklare struktur och större flexibilitet, samtidigt som kvaliteten i rapporteringen ska bevaras.
När företag hamnar utanför lagkraven flyttas ett större ansvar till företagen själva att definiera ambitionsnivån. Vad vill vi uppnå med vår rapportering? Vem är den till för? Och hur kopplar den till verksamheten? Frivillighet betyder inte att rapporteringen blir mindre viktig. Den blir mer strategisk.
Compliance eller styrning?
I praktiken står många företag inför ett vägval. Den första vägen är att göra “tillräckligt”. Att rapportera det som efterfrågas i dialog med kunder eller banker. Att använda den frivilliga standarden som en checklista för att visa att man är transparent och går att samarbeta med. Det kan vara helt rätt för mindre företag där kraven främst kommer från värdekedjan.
Den andra vägen är mer krävande, men också mer värdeskapande. Att använda rapporteringen som ett verktyg för analys, prioritering och styrning. Här blir ramverket inte bara ett sätt att strukturera information, utan ett stöd för att förstå hur hållbarhetsfrågorna påverkar affärsmodellen, riskbilden och strategin.
Jämförbarhet kräver disciplin
Ett återkommande tema i diskussionen om frivillig rapportering är risken för minskad jämförbarhet. När företag har större frihet att välja vad och hur de rapporterar, blir det svårare för användarna att tolka informationen.
Det är också något som FAR har lyft i sina synpunkter på de föreslagna reglerna, förenklingar får inte gå ut över tydlighet och jämförbarhet.
Här blir valet av ramverk avgörande. Att utgå från gemensamma standarder, även frivilligt, skapar en gemensam grund. Det minskar risken för greenwashing och ökar möjligheten att jämföra och följa utveckling över tid. Men det kräver också disciplin. Att avstå från att välja ut information enbart för att den framställer verksamheten i bättre dager, och att vara konsekvent och tydlig.
En möjlighet att tänka om
Omnibus har inneburit osäkerhet. Många företag har behövt justera planer, pausa projekt eller omvärdera investeringar. Men när rapporteringen inte längre är lika hårt reglerad finns en möjlighet att ompröva syftet. Att gå från ett fokus på efterlevnad till ett fokus på värde.
Frivillig hållbarhetsrapportering fungerar som bäst när den börjar i verksamheten, inte i regelverket. Det handlar om att identifiera de frågor som verkligen påverkar affären, att skapa en struktur för att följa upp dem och att kommunicera detta på ett sätt som är relevant för intressenterna.
Ramverken finns där som stöd. Men riktningen måste företaget sätta själv.
För mer läsning om frivillig hållbarhetsredovisning och hur informationen kan granskas, gå till: Frivillig hållbarhetsredovisning kräver tydlighet.
