När ett nytt regelverk införs är det lätt att börja räkna: har företagen rapporterat, har kraven uppfyllts och finns informationen på plats? Det är rimliga frågor. Men de fångar inte det viktigaste.
Det första obligatoriska året med hållbarhetsrapportering enligt CSRD handlade inte bara om nya standarder, processer och roller. Det handlade också om att pröva hur hållbarhetsinformation kan bli en del av styrning, uppföljning och beslut i praktiken.
FAR har publicerat en rapport om det första obligatoriska rapporteringsåret
En observation i FAR:s rapport CSRD i Sverige – iakttagelser från det första obligatoriska rapporteringsåret är att svenska hållbarhetsrapporter i genomsnitt är kortare än i många andra europeiska länder, samtidigt som en relativt samlad praxis redan tycks ha vuxit fram. Men det är inte det mest intressanta. Viktigare är vad rapporterna säger om hur företagen börjar sortera, prioritera och göra hållbarhetsinformationen användbar.
Rapportens kanske tydligaste kärna är att samtliga företag i undersökningen bedömde tre ESRS-områden som väsentliga: klimatförändringar, den egna arbetskraften och ansvarsfullt företagande. Det säger något om var hållbarhetsfrågorna nu landar i många verksamheter – nära strategin, människorna och förtroendet för hur företag styrs och agerar.
Hållbarhetsfrågor är allt oftare affärsfrågor
Syftet med CSRD är bättre beslutsunderlag – för investerare, kunder, medarbetare och företagsledningar som behöver fatta beslut i en värld där hållbarhetsfrågor allt oftare är affärsfrågor. Här har FAR en viktig uppgift: att omsätta erfarenheterna från rapporteringen till praktisk vägledning, stärka dialogen mellan byråer och kunder och bidra till att diskussionen om hållbarhetsinformation handlar mindre om formalia och mer om kvalitet, relevans och nytta.
Det märks också att företag som rapporterat för andra året i rad börjar arbeta mer koncentrerat. Det kan vara ett tecken på att processerna fungerar bättre, väsentlighetsbedömningarna blivit skarpare och organisationerna tryggare i vad som faktiskt behöver kommuniceras. Kanske är hållbarhetsrapporteringen därför inte i slutet av en resa, utan i slutet av början.
Förenkling får inte bli ett annat ord för informationsbortfall
Samtidigt rör sig regelutvecklingen åt flera håll. Kraven ses över, lättnader diskuteras och fler företag kan hamna utanför de obligatoriska reglerna. Det är klokt att minska onödig administration. Men förenkling får inte bli ett annat ord för informationsbortfall. Om relevant hållbarhetsinformation försvinner försämras också möjligheten till jämförelse, analys och förtroende. FAR:s roll är därför också att hålla ihop perspektiven. Det gäller att vara konstruktiv i förenklingsdiskussionen, men tydlig med att kvalitet, jämförbarhet och användbarhet måste värnas – inte minst för mindre företag som möter ökade krav i värdekedjan.
Mycket återstår. Jämförbarheten kan bli bättre, historiska data kommer att ge nya perspektiv och gemensamma europeiska granskningsstandarder kan skapa större tydlighet. Branschen behöver fortsätta utveckla sina metoder och professionella bedömningar. Så utvecklas en profession – inte genom att alla svar redan finns, utan genom att vi lär oss ställa bättre frågor.
Den viktigaste slutsatsen handlar om anpassningsförmåga
När jag läser FAR:s rapport slås jag därför av att den viktigaste slutsatsen kanske inte handlar om rapporteringsteknik, standarder eller granskningsmetodik. Den handlar om anpassningsförmåga.
På bara ett år har svenska företag, rådgivare och revisorer tagit ett regelverk som många beskrev som komplext och omfattande och gjort det till praktiskt arbete, vägledning och rapporter som faktiskt används. I slutändan är den viktigaste hållbarhetsindikatorn kanske inte hur omfattande rapporterna är, utan om informationen hjälper oss att fatta bättre beslut, bygga större förtroende och bli lite klokare.