Markus Ekelund, CEO på 2050 Consulting i en krönika för Ekonomisverige.
I Almedalen 2026 var näringslivets budskap tydligare än någonsin: en svajig klimatpolitik kostar jobb och konkurrenskraft. Många politiker lyssnade och verkade ta till sig budskapet, men de stora frågorna om hur klimatpolitiken ska utformas långsiktigt förblev obesvarade.
Almedalsveckan brukar bjuda på både visioner och käbbel, men i år var tonen en annan. Bakom den politiska yta som valåret ändå kräver gick det att ana en insikt hos många. Företagens bild av en klimatpolitik som stärker deras konkurrenskraft stämmer inte längre med dagens klimatpolitik.
Näringslivet slår larm om svajig politik
Sällan har budskapet från näringslivet varit så tydligt: en klimatpolitik som ändras med minsta opinionsvind riskerar både jobb och konkurrenskraft. Både Christian Levin, vd för Scania, och Martin Lundstedt, vd för Volvo, visade under Almedalsveckan en påtaglig frustration. Bolagen har i linje med utstakade politiska mål investerat miljarder för att kunna erbjuda eldrivna lastbilar, men efterfrågan har rasat sedan bränsleskatten sänktes och reduktionsplikten mjukades upp. Under Almedalsveckan meddelade Scania att de tvingats skriva ner elektrifieringsmålen rejält. Motiveringen var lika enkel som obekväm: med dagens klimatpolitik finns helt enkelt inte förutsättningarna att nå de mål som EU kräver.
Det är ett varningstecken värt att ta på allvar. När företag som redan har gjort de stora investeringarna tvingas backa är det inte bristande vilja, utan bristande politisk uthållighet som är problemet.
Politiker som lyssnade!
Det mest hoppfulla under veckan var kanske inte vad som sas, utan hur. Politiker från flera partier lyssnade och resonerade mer än vanligt, inte minst med tanke på att det är valår. Det gick att ana en förståelse för att näringslivets bild av vad omställningen kräver inte riktigt stämmer överens med den förda politiken. Värt att notera är att det sällan var partitopparna själva som satt i de här samtalen, utan oftaresakkunniga och företrädare en eller några nivåer ner. Om och när samma lyhördhet når hela vägen upp återstår att se.
Samtidigt fanns en bredare politisk samsyn i klimatfrågorna än vad debattklimatet ofta ger sken av. Mellan blocken finns fler beröringspunkter än motsättningar när det kommer till målsättningar och riktning. Det borde egentligen vara en styrka för Sverige, eftersom det skapar förutsättningar för att faktiskt få saker att hända, snarare än att växla politik vart fjärde år för sakens skull.
Största orosmolnet: håller EU fast vid målen?
Den fråga som oroade mest under veckan handlade inte om svensk politik, utan om EU. Kan företagen lita på att unionen står fast vid sina utsläppsmål och sitt utsläppshandelssystem ETS? Det är en förutsättning för att företag ska våga fortsätta satsa på klimatomställningen. Utan trovärdiga, långsiktiga spelregler på EU-nivå spelar det mindre roll hur mycket god vilja som finns i Sverige – investeringarna hamnar ändå på is.
I juli, efter Almedalen, kom EU-kommissionen med sitt förslag på hur EU ETS ska förändras. Förslaget innebär bland annat att minskningen av utsläppstaket efter 2030 blir lägre än tidigare. Blir detta verklighet påverkas framför allt de långa investeringsbesluten. Den stora frågan är hur kommissionens förslag ser ut efter att parlamentet fått säga sitt? För att öka chansen att parlamentet landar rätt är det viktigt att företagen fortsätter uttrycka vad de vill och behöver från politiken för att kunna stå emot den allt hårdare globala konkurrensen.
Hur kan politiken bli mer långsiktig?
Om något saknades under årets Almedalsvecka var det samtalet om hur politiken kan bli mer långsiktig. Många pratade om målen, men färre om hur vi bygger spelregler som håller över flera mandatperioder. Regler stabila nog för att företag ska våga fortsätta investera i klimatsmarta produkter utan att riskera att stå med dyr överkapacitet när politiken svänger igen.
Ett hoppfullt frö inför hösten
Ändå lämnade årets Almedalsvecka ett visst hopp. Insikten om att verkligheten börjar komma ikapp politiken kan bli startskottet för att hitta bättre lösningar. Ett konkret exempel som lyftes var så kallade Carbon Contracts for Difference. Det är kontrakt som säkerställer att det framtida priset för framtida utsläppsrätter kopplat till kontraktet faktiskt följer den bana som satts upp när kontraktet signeras. Med en sådan mekanism på plats skulle fler företag i Sverige och Europa våga satsa på klimatsmart teknik, utan att behöva vänta på att politiken visat att man kan vara långsiktig! Det skulle inte bara sänka utsläppen, utan också stärka konkurrenskraften och skapa fler jobb.
Näringslivet har redan visat att det är redo att investera. Nu är det upp till politiken, i Sverige såväl som inom EU, att visa att den vågar sätta och stå fast vid de spelregler som gör det möjligt.
