Lars Jonsson, grundare och managing partner på ProXecutive i en krönika för Ekonomisverige.
Året är 2030 och seminarierna om IFRS 18 har sedan länge tystnat. I den här framtidsbetraktelsen blickar Lars Jonsson tillbaka på förberedelserna och frågar sig vad förändringen egentligen gav. Kanske låg den största nyttan i att företagen började ifrågasätta gamla vanor.
En höstbetraktelse från år 2030
Jag fyllde 65 tidigare i år. Det märks. Glasögonen blir starkare, tålamodet längre och entusiasmen inför nya redovisningsstandarder en aning mer återhållsam. Förr kastade jag mig över varje förändring som om det vore biljetter till en Springsteen-konsert. Numera är jag mest nöjd om jag hittar läsglasögonen innan kaffet kallnar.
När branschen höll andan
Häromdagen snubblade jag över en presentation från hösten 2026. På första bilden stod det:
"Är ni redo för IFRS 18?"
Jag log. Det var svårt att undgå IFRS 18 på den tiden. Seminarier, webbinarier och workshops avlöste varandra. Projektgrupper bildades, processer kartlades och upplysningskrav vändes ut och in. Inför 2027 var det nästan som om hela redovisningsbranschen höll andan.
Det påminde mig om millenniebuggen. Ni som var med minns säkert. Projektmöten, riskanalyser och handlingsplaner överallt. Sedan slog klockan tolv.
Flygplanen fortsatte flyga. Bankerna fortsatte fungera. Kaffemaskinerna på ekonomiavdelningarna fortsatte vara det största operativa problemet. Världen gick vidare.
Efteråt ställdes den intressanta frågan: var oron överdriven, eller gick allt bra just därför att så många hade arbetat så hårt för att inget skulle gå fel?
Kanske är det ungefär samma fråga vi kan ställa om IFRS 18.
Samma resultat – en ny berättelse
Den 2 januari 2027 vaknade knappast någon investerare och utbrast: "Vilken fantastisk ny uppställningsform för resultaträkningen!"
Analytikerna fortsatte fråga om tillväxt, lönsamhet, kassaflöden och framtidsutsikter. De stora frågorna var desamma som dagen före. Tur är väl det och det betyder inte att IFRS 18 var oviktig.
Tvärtom tvingade den många företag att ställa frågor som borde ha ställts för länge sedan. Varför presenterar vi resultatet så här? Varför använder vi just dessa nyckeltal? Hur mycket av det vi kallar praxis är egentligen bara gamla vanor som ingen längre minns ursprunget till?
Samma resultat. Ny berättelse. Men förhoppningsvis en bättre berättelse.
Kanske var det där den verkliga nyttan låg. Inte i nya rubriker eller fler upplysningar, utan i att företagen fick anledning att tänka efter.
När en standard blir vardag
Nu, några år senare, har IFRS 18 blivit något av det finaste en redovisningsstandard kan bli. Den har blivit vardag. Den skapar inte längre rubriker. Ingen diskuterar den över lunchen. Den bara finns där och fungerar. Kanske är det ett bättre betyg än det låter.
Snart kommer nästa stora förändring. Med nytt namn, nya seminarier och nya projektplaner. Vi kommer att analysera, diskutera och förbereda oss med samma allvar som sist. Om några år sitter någon annan här, lite äldre och förhoppningsvis lite klokare, och ler åt presentationerna från 2030.
Då kanske han eller hon kommer fram till samma sak som jag.
Att en reform inte mäts i antalet seminarier, storleken på projektplanerna eller mängden kaffe som dricks inför ikraftträdandet.
Den mäts i vad som faktiskt blir bättre när allt har lugnat ned sig. Sett så här i backspegeln var IFRS 18 kanske inte så mycket väsen. Men. Definitivt mer ull.