Det är sällan ett gott tecken när frustrationen i en debatt blir så stark att den tar över sakfrågorna.
Den kritik som nu riktas mot revisorers granskning av hållbarhetsrapportering är skarp, ibland osaklig och i delar svepande. Men den kan ändå inte bara avfärdas. Just för att hållbarhetsgranskningen är så viktig behöver vi orka hålla två tankar i huvudet samtidigt: att värna revisionens integritet och att vara öppna för att ett nytt område också har skapat friktion, osäkerhet och i vissa fall berättigad irritation.
Första året med CSRD – ett helt nytt granskningslandskap
Vi måste vara ärliga med att det första året med CSRD har varit ovanligt krävande. Det handlar inte bara om ett nytt regelverk, utan om ett helt nytt granskningslandskap. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att det krav som hittills införts är översiktlig granskning, inte full revision.
Men också en översiktlig granskning förutsätter metod, professionalitet och ett tydligt oberoende förhållningssätt. Hållbarhetsinformation är ofta mer kvalitativt, mer framåtblickande och bygger på andra typer av underlag än den traditionella finansiella rapporteringen. Det ställer höga krav på företagen, men också på revisorerna.
Att detta har lett till diskussioner, olika tolkningar och ett stort behov av vägledning är inte förvånande. Liknande diskussioner har förts i andra delar av EU. Det är snarare en konsekvens av att ett nytt område håller på att sätta sig.
Revisionens uppgift är att skapa förtroende
Jag tycker att det är viktigt att börja med revisionsens uppgift. För om debatten reduceras till att revisorer antingen är bromsklossar eller bovar, då missar vi kärnan. Revisionens uppgift är inte att vara bekväm. Den är att skapa förtroende. Det gäller i den finansiella rapporteringen, och det gäller också när hållbarhetsinformation blir en allt viktigare del av företagens externa redovisning. Det är också därför EU har valt att införa krav på granskning.
Om hållbarhetsinformation ska tas på allvar behöver den, liksom annan väsentlig företagsinformation, vara relevant, fullständig och tillförlitlig. När investerare, kunder, kreditgivare och andra intressenter ska kunna lita på det som sägs om klimatpåverkan, arbetsvillkor och styrning, då behövs oberoende granskning. Den är inte ett särintresse för branschen. Den är en del av marknadens och samhällets infrastruktur.
Granskningen ska utmana
I debatten finns ibland en underton av att revisorn borde vara mindre noggrann, mindre frågvis eller mindre formell för att inte störa verksamheten. Jag tror att det vore en farlig väg. För det som i ett läge kan upplevas som nitiskt kan i ett annat vara just det som skyddar tillförlitligheten i rapporteringen.
Granskning är i sin natur prövande. Den ska utmana underlag, ställa frågor och testa om informationen verkligen håller. Om vi tummar på det för att det skaver, då urholkar vi snabbt själva idén med oberoende granskning. Samtidigt behöver rollerna vara tydliga: det är bolagens styrelser som ansvarar för innehållet i rapporterna, medan revisorns ansvar är att granska dem enligt de krav och den metodik som gäller. Men det innebär att också tillämpningen behöver fortsätta utvecklas.
När ett nytt område växer fram ställs höga krav på kompetens, omdöme och proportionalitet – och det gäller i hela kedjan. Kvalitet i revision handlar inte bara om metod, dokumentation och regelefterlevnad. Det handlar också om förmågan att förstå verksamhetens verklighet och göra välavvägda bedömningar. Inom hållbarhetsområdet, där frågorna ofta är komplexa och underlagen av annan karaktär än i den finansiella rapporteringen, behöver både revisionsfacklig och ämnesspecifik förståelse fortsätta stärkas.
Viktigt att inte reflexmässigt gå i försvar
Det är därför jag menar att vår uppgift som branschorganisation inte är att reflexmässigt gå i försvar. FAR:s uppgift är större än så. Organisationen ska stå upp för revisionens roll, för dess betydelse och för den professionalitet som finns i branschen. Men FAR ska också bidra till att utveckla praxis, stärka kompetensen och verka för att tillämpningen blir rättssäker och proportionerlig. Det är inte ett tecken på svaghet. Det är ett tecken på ansvar.
Vi ska också komma ihåg att det inte bara är branschen som har ett ansvar. Lagstiftare och standardsättare måste ta till sig att komplexitet kostar — i tid, pengar och förtroende. Om regelverken blir för detaljerade, för otydliga eller för svåra att tillämpa riskerar vi att skapa mer administration än nytta. Det gynnar varken företag, användare eller samhället i stort. Därför är det välkommet att diskussionen om förenkling, proportionalitet och tydligare avgränsningar nu har tagit fart i Europa.
Samhället behöver tillförlitlig information
För mig är slutsatsen ändå tydlig. Hållbarhetsrapportering måste vara både relevant och tillförlitlig. Företagen behöver rimliga krav och förutsägbara processer. Men samhället behöver också information som går att lita på. Där har revisionen en självklar roll. Den rollen ska vi inte be om ursäkt för. Däremot ska vi ständigt arbeta för att den utövas med hög kvalitet, gott omdöme och respekt för den verklighet som företagen verkar i. Och vi behöver fortsätta dialogen om hur praxis, kompetens och regelverk kan utvecklas så att svensk hållbarhetsrapportering får både kvalitet och förtroende. Den balansen är inte alltid enkel. Men det är just i den balansen som förtroendet byggs.
Per Johansson,
generalsekreterare och vd FAR