Tove Nilstun, grundare och CPO på Emission Twin i en krönika för Ekonomisverige.
De flesta företag vet att scope 3 är deras största klimatutmaning. Färre vet vad de egentligen ska göra åt det, och det är inte konstigt. Scope 3 är per definition det du inte har direkt rådighet över och inte heller enkelt kan mäta. Det är inköpta varor, transporter och leverantörer i flera led, och det utgör ofta 70–90% av ett företags totala klimatpåverkan. För att över huvud taget kunna göra klimatberäkningar i scope 3 används schabloner. De gör att beräkningarna fungerar för rapportering, men de ger dåligt underlag för att arbeta med utsläppsminskningar.
Schabloner räcker inte för styrning
Tänk på hur en controller arbetar med kostnadsreduktion. Den personen vill inte bara veta att kostnaden finns, utan exakt vilka poster som driver den och vad som händer om de ändras. Exakt samma logik gäller för scope 3. En schablonberäkning kan ge ett siffervärde för årsrapporten, men den kan inte berätta vilken leverantör som driver utsläppen, den kan inte användas för att simulera effekten av ett materialbyte och den kan inte ligga till grund för ett strategiskt beslut. Och om en leverantör faktiskt genomför en klimatförbättrande åtgärd syns det inte i rapporten, för schablonen är densamma.
För att scope 3 ska gå från en compliance-post till ett verkligt styrinstrument krävs ett annat sätt att arbeta med datan. Vi behöver gå från statiska dokument till levande modeller, från retroaktiv datainsamling till löpande flöden och från branschgenomsnitt till faktisk data från värdekedjan. Det handlar inte om att kasta bort det som redan gjorts – det är en utmärkt början – men det är viktigt att förstå var gränsen går för vad schablondata faktiskt kan användas till.
Utsläppen rör sig längs värdekedjan – det borde datan också göra
Det finns en inbyggd logik i hur utsläpp rör sig längs leverantörskedjor som gör detta möjligt att lösa, men som kräver samarbete. Utsläpp uppstår längs fysiska produkters livscykel, från råvara och tillverkning till användning och slutskede, och ett företags indirekta utsläpp är per definition ett annat företags direkta utsläpp. Om informationen tillåts flöda digitalt längs värdekedjan skulle kvaliteten på beslutsunderlaget förändras fundamentalt.
Det är precis detta vi arbetar med på Emission Twin: digitala tvillingar av värdekedjor. De gör det möjligt att se var utsläppen faktiskt uppstår, simulera effekten av förändringar och samarbeta kring minskningar i stället för att varje företag räknar på samma utsläpp på egen hand.
Att byta schabloner mot primärdata tar ofta månader och kräver omfattande manuella insatser. Med digitala modeller kan en första baslinje automatiseras fram och visa var utsläppen är som störst, så att arbetet kan prioriteras där det ger störst effekt. Just nu testar vi detta i praktiken i ett pilotprojekt tillsammans med GoClimate och Skogstekniska klustret, inom skogsindustrins värdekedjor. Det vi lär oss handlar inte bara om teknik. Lika viktigt är de organisatoriska frågorna: vem äger datan, vad är rimligt att dela och hur skapar man faktiska incitament för att agera tillsammans?
Frågan varje CFO borde ställa
Om ditt företag har ett SBTi-åtagande och majoriteten av era utsläpp finns i scope 3 – kan ni använda era klimatberäkningar som beslutsunderlag för att nå målet? Inte bara för att rapportera, utan för att välja rätt leverantör, rätt material och rätt investering? Scope 3 är inte ett problem som hållbarhetschefen ska lösa ensam. Det är ett informationsproblem som kräver att ekonomi, inköp och hållbarhet arbetar utifrån samma underlag – och att vi slutar fatta beslut på data som inte räcker för att styra.