Debatt: Minska revisorernas ansvar

I skadeståndsprocesser mot bolag råder ett solidariskt ansvar mellan styrelseledamöter, vd och revisorer. Men det är i allmänhet revisorerna som stäms eftersom det ger bäst chans till ersättning. Men revisorerna kan inte ta allt ansvar. Därför måste lagstiftningen ändras, anser Jonas Svensson och Dan Brännström, FAR.

I skadeståndsprocesser mot bolag råder ett solidariskt ansvar mellan styrelseledamöter, vd och revisorer. Men det är i allmänhet revisorerna som stäms eftersom det ger bäst chans till ersättning. Men revisorerna kan inte ta allt ansvar. Därför måste lagstiftningen ändras, anser Jonas Svensson och Dan Brännström, FAR.

Sällan eller aldrig har vi sett så mycket utkrävande av ansvar. Under året har ett antal vd:ar fått lämna sina uppdrag i noterade bolag. Avgångar har även förekommit i andra delar av samhället. Riksrevisionen är ett uppmärksammat exempel.

Ansvarsutkrävande sker emellertid inte enbart genom att personer måste avgå. Just nu är ett antal tvister aktuella där ansvarsfrågan ska lösas i domstol, bland annat Kraft & Kultur och HQ Bank med skadeståndsanspråk på 1,8 respektive 3,7 miljarder kronor (exklusive ränta). Till bilden hör även Prosolvia där det utdömda skadeståndsbeloppet uppgick till drygt 2 miljarder kronor, varav cirka 50 procent utgjorde ränta, innan förlikning träffades på 742,5 miljoner kronor. Beloppen kan tyckas uppseendeväckande höga med tanke på att det rör sig om relativt små verksamheter. Vad hade hänt om den påstådda skadan hade uppkommit i ett större börsbolag?

Förtroende och tillit i näringsliv och samhälle förutsätter ett tydligt ansvar. Mot bakgrund av ett mer frekvent utkrävande av ansvar och ökad stämningsbenägenhet, dessutom till allt högre belopp, ställer vi oss frågan om regelsystemen matchar den nya verkligheten.

Aktiebolagslagen föreskriver ett solidariskt ansvar mellan styrelseledamöterna, vd och revisorn. Det innebär att den som drabbats av en skada, exempelvis en aktieägare, kan rikta anspråk mot vem som helst av de nämnda aktörerna som i sin tur kan väcka regressanspråk mot övriga. En annan grundläggande princip är att den skadelidande ska ha rätt till full ersättning.

Så länge betalningsförmågan var någorlunda jämlik fyllde lagstiftningen sin uppgift, men med tiden har det solidariska ansvaret blivit osolidariskt. I praktiken är det i dag endast revisorn och revisionsbyrån som med egna medel och ansvarsförsäkringar kan möta stigande skadeståndsanspråk. Revisorn måste enligt lag ha ett fullgott försäkringsskydd. Visst förekommer det att styrelseledamöter och vd:ar har ansvarsförsäkringar, men beloppen är ofta på betydligt lägre nivåer. Möjligheten till regress är därför begränsad.

Det är hög tid att ompröva gamla sanningar – inklusive tron att Sverige har den bästa modellen för ansvarsutkrävande. I dagarna lämnar många remissinstanser sina svar på betänkandet Revisorns skadeståndsansvar (SOU 2016:34). Där föreslås möjligheten för revisorn att avtala en ansvarsbegränsning med uppdragsgivaren. Andra förslag är: tydligare jämkningsregel och information i bolagsstyrningsrapporter om att det finns ansvarsförsäkringar för styrelseledamöter och vd. Några belopp behöver dock inte anges. Förslagen är steg i rätt riktning men helt otillräckliga.

Vi menar att alternativet proportionellt ansvar, det vill säga att ansvar utgår från den roll och uppgift som respektive bolagsorgan har, ska utvärderas. Större intresse behöver ägnas åt vilket ansvar styrelseledamöter och vd egentligen har, särskilt som det numera inte finns revisor i ens hälften av aktiebolagen. Revisorn ska självklart ansvara för den skada som han eller hon har orsakat. Däremot är nuvarande ansvarsförskjutning till revisorns nackdel inte hållbar. Lagstiftaren får inte vänta till att en eller flera revisionsbyråer går omkull på grund av orimligt höga skadeståndsanspråk.

FAR anser att det ur ett samhälls- och rättspolitiskt perspektiv krävs en djup analys av ansvaret i näringslivet. Det måste faktiskt klarläggas hur ansvaret ser ut, för otydlighet skadar långsiktigt förtroendet.

Nästa steg måste vara att regeringen tillsätter en utredning som får tid och mandat att analysera, göra internationella jämförelser och lägga fram förslag anpassade till de starkt förändrade villkoren. Det förutsätter sannolikt att en och annan helig ko måste slaktas.

Vid en sådan översyn behöver räntelagens regler för dröjsmålsränta vid långa processer anpassas. En delkomponent på 8 procent är knappast relevant när vi i själva verket befinner oss i en miljö med minusränta.

När syftet med lagstiftningen inte längre uppfylls har lagstiftaren en skyldighet att ingripa och skapa spelregler som möjliggör att det även fortsättningsvis går att rekrytera såväl styrelseledamöter och vd:ar som revisorer. Att avstå från att agera vore oansvarigt.

Jonas Svensson, avgående ordförande, FAR
Dan Brännström, generalsekreterare, FAR

Etiketter: Debatt