Samtidigt som de stora dragen i EU:s regelförenklingar genom det första Omnibus-paketet äntligen är klara förbereder svenska företag de sista detaljerna i sin första skarpa hållbarhetsrapportering enligt CSRD.
Den svenska implementeringen av CSRD innebar som bekant att den första vågens företag fick ett års frist jämfört med vad som var fallet i flera andra EU-länder. Många svenska företag valde dock att helt eller delvis frivilligt följa regelverket för år 2024.
Kan vi redan nu se början till god praxis?
Som att inte det vore nog med ett års frist bjöd 2025 på förlängda infasningslättnader för alla företag, och strax efter årsskiftet stod det klart att lättnader i rapporteringen på EU:s gröna taxonomi kan nyttjas redan för 2025 års rapporter.
Det ska nu bli mycket intressant att se hur företagen har förvaltat det extra årets torrsim och hur de väljer att nyttja de nya lättnaderna. En förhoppning är att kvaliteten i årets hållbarhetsrapporter har förbättrats jämfört med första årets rapportering och att det redan nu kan skönjas början till god praxis.
Lärdomar från det första rapporteringsåret
På europeisk nivå var variationen i de första CSRD-rapporterna stor, både vad gäller stil, struktur och omfattning. Otydligheter i såväl ESRS som i EU:s gröna taxonomi gjorde också tillämpningen krävande och begränsade jämförbarheten.
Samtidigt var detta till stor del förväntat. Det har i flera olika sammanhang betonats att företagen befinner sig på en resa där datakvalitet, processer och styrning successivt behöver mogna.
Farhågor om kritik från revisorer besannades inte
I den mån det fanns farhågor om omfattande kritik från revisorerna så besannades inte dessa. Tvärtom visade sig revisorernas kritik vara förhållandevis begränsad. Förhoppningen är att årets rapporter inte bara håller måttet, utan också visar en tydlig kvalitetsförbättring, trots de infasningslättnader som förlängdes genom Quick Fix. Det är dock användarna som i slutänden får avgöra.
ESMA:s fokus och EFRAG:s tekniska vägledning
Särskilt intressant blir utvecklingen inom de områden som ESMA lyfte i sin “fact finding" i höstas:
- hur den dubbla väsentlighetsanalysen genomförs och redovisas
- hur omfattning och struktur på hållbarhetsrapporten utformas.
Dessa områden står också i centrum i EFRAG:s tekniska råd över förenklad ESRS, som överlämnades till kommissionen i november. Det är alltså ytterligare en pusselbit som väntas falla på plats runt halvårsskiftet i år. Kanske har företag redan sneglat på EFRAG:s förslag och hämtat vägledning i de delar som anses utgöra förtydliganden?
En önskvärd utveckling är mer företagsanpassade upplysningar över hur den dubbla väsentlighetsanalysen har genomförts, snarare än upprepning av standardtexter. Då skulle vi få ett tydligare fokus på väsentlig information, samt tydligare koppling mellan väsentliga inverkningar, risker och möjligheter och företagets implementerade policyer, åtgärder, mål och utfall.
Frågetecken som återstår
Även om pusslet börjar ta form finns det några bitar som ännu inte är på plats. Vi vet vilka företag som framöver omfattas av kraven, men för de företag i första vågen som inte längre kommer att omfattas av kraven återstår osäkerhet. Kommer vissa medlemsländer att införa undantag i förtid?
Vi väntar också på besked om hur kommissionens förenklade ESRS kommer att förhålla sig till EFRAG:s tekniska råd, samt om den frivilliga rapporteringsstandarden från EU kommer att avvika från dagens VSME-rekommendation.
Omnibus ger flexibilitet – och ökad osäkerhet
CSRD var tänkt att ersätta den så kallade ”alfabetssoppan” av olika ramverk och skapa jämförbar, tillgänglig och tillförlitlig hållbarhetsinformation. Omnibus innebär visserligen ökad flexibilitet att rapportera frivilligt för fler företag, men också större osäkerhet. ECB och andra viktiga intressenter har varnat för riskerna med att avregleringen minskar tillgången till tillförlitliga hållbarhetsdata.
Nödvändigt integrera hållbarhet i affärsstrategin
Det är förståeligt att det osäkra omvärldsläget kan kräva ett annat fokus. Företag måste analysera hur geopolitik, handel och säkerhet påverkar affären. Men samtidigt kan inte hållbarhetsrisker skjutas åt sidan. Cyberrisker, miljö- och klimatrelaterade risker är i grunden också affärsrisker och därför måste hållbarhetsfrågor integreras i affärsstrategin. Dessutom består informationsbehovet från marknaden.
Det andrum som nu ges kan alltså vara tillfälligt. Omnibus innehåller nämligen en granskningsklausul som innebär en möjlig framtida utvidgning av scopet. Detta för att säkerställa tillräcklig tillgång till hållbarhetsinformation, dels för att uppnå målen i EU:s gröna giv, dels utifrån hållbarhetsrapporteringens inverkan företagens konkurrenskraft.
Frivillig rapportering jämförbar och användbar
Inte heller de företag som nu får lättnader bör tappa fart. Tvärtom finns starka skäl att fortsätta integrera hållbarhet i affärsstrategin och att utveckla en strukturerad, extern hållbarhetsrapportering.
En spaning framåt är att god redovisningssed för frivillig hållbarhetsrapportering kommer att fortsätta utvecklas. Frivillig rapportering som är jämförbar, rättvisande, balanserad och – givetvis – användbar.
Standarden ska möta informationsbehov och stärka konkurrenskraft
Omnibus innehåller även här en översynsklausul för att säkerställa att den frivilliga standarden möter användarnas behov. Detta gäller informationsbehovet såväl hos kunder i värdekedjan som hos finansinstitut och investerare, men även för att säkerställa att standarden bidrar till att företag kan förbättra sin hantering av hållbarhetsfrågor och stärka sin konkurrenskraft och motståndskraft.
Pusselbitarna börjar falla på plats men delar av regelverken är fortfarande i rörelse. Marknadens informationsbehov består och företag som fortsätter utveckla sin hållbarhetsrapportering står bättre rustade. Det gäller oavsett om kraven är obligatoriska eller frivilliga.
